Overhead and Behind is an ongoing learning exercise in three parts: Working Conditions, The Refusal of Objects and Disturbing Distribution (forthcoming). Through learning by doing, it unfolds new episodes as an attempt to look at the act of orientating different standpoints.

For the degree show 2012, I will make a progress report that will look into objects* of the research as well as the meaning of making progress. What are the frameworks that are over one’s head? And what are the consequences of being behind, i.e. to slow down and counterpoise progress?

By combining existing parts of the research with the context of the degree show as the finalization of an ending and the emergence of new contexts along with my personal views from under-standing and the notion of being behind; (non)significant moments can appear, generating traces, evidence and suggestions which consequently slow down the motion of progress.

*The word object is here referred to as: a verb, to object; a physical noun; the object of an institution, the objectives.

Overhead and Behind är en pågående lärövning i tre delar: Working Conditions, The Refusal of Objects och Disturbing Distribution (på gång). Genom att lära mig genom att göra utvecklar sig nya episoder som ett försök att betrakta handlingen att positionera olika ståndpunkter.

Inför Vårutställningen 2012 kommer jag att skapa en framstegsrapport som kommer att studera forskningens objekt* liksom betydelsen av att göra framsteg. Vilka är de ramar man har över sig? Och vilka blir följderna av att vara efter, till exempel att sakta ner och vara en motvikt till utvecklingen?

Genom att kombinera existerande delar av forskningen med Vårutställningens kontext som ett fullbordande av en avslutning och framträdandet av nya kontexter tillsammans med mina personliga åsikter från förståelsen och föreställningen av att vara efter kan (icke)signifikanta ögonblick uppträda, som skapar spår, bevis och antydningar som följaktligen saktar ner framstegens rörelse.

*Ordet objekt används här som: ett verb, att objektifiera; ett konkret substantiv; institutionens objekt.

What do you think of this sentence? What relationship have you established with it? How do you understand this text? Or the one before it? I’m interested in how meaning and value occur. How impressions and experiences are interpreted and organised through relating to previous experiences. How phenomena and mental experiences are filtered, strained, and evaluated through our collected understanding of the world.

Our comprehension of reality is in itself a construction determined by the context of which we are a part. With its help, we establish the subjectively logical system of reference points that form the norms our impressions are set in relation to and evaluated against. What does it mean that our understanding is conditioned by our preconceived opinions and values? Can we depend on ourselves?

In every situation, we are referred to our own, and others’, more or less obvious assumptions, values, and rules. As an observer of a work of art, I am invited into its constructions. Through an endless number of parameters, I stand before the opportunity to understand and interpret. Before having my own assumptions challenged and questioned. Sometimes I don’t understand. I especially appreciate this:

I am trying to establish a relationship to what I cannot relate to through boxing in and limiting. Through opening up, and zooming out. Premonitions of the process ahead. Small insights gain a foothold, and make changes. Treacherous signs of relevance turn out to be misleading dead-ends. The concept sails around, and questions – as well as doubts – grow. It’s humbling.

Curious, I search further. Limited and freed from language. Limited and freed from the form, the aesthetic. Stricken by my vulgar lack of understanding. Forced, ashamedly, to accept my situation, which eventually appears as a kind of foundation for my consciousness. This new starting point entices me with promises of conquests. I stray further in the hunt for the definition. Seeking fantasies in vain. Fantasies of meaning, of logic, and of establishing an unambiguous relationship.

Vad tycker du om den här meningen? Vilken relation upprättar du till den? Hur förstår du den här texten? Eller den innan? Jag intresserar mig för hur mening och värde uppstår. Hur intryck och upplevelser tolkas och organiseras genom att relateras till tidigare erfarenheter. Hur företeelser och sinneserfarenheter filtreras, silas och värderas genom vår samlade förståelse av världen.

Vår verklighetsuppfattning är i sig en konstruktion bestämd av de sammanhang vi är en del av. Med hjälp av den upprättar vi det subjektivt logiska system av referenspunkter som utgör de normer våra intryck sätts i relation till och värderas mot. Vad innebär det att vår förståelse är villkorad av våra förutfattade meningar och värderingar? Kan vi lita på oss själva?

I varje situation är vi hänvisade till våra egna och andras mer eller mindre uppenbara antaganden, värderingar och regler. Som betraktare av ett konstverk bjuds jag in i dessa konstruktioner. Genom en oändlig mängd parametrar ställs jag inför möjligheten att förstå och att tolka. Inför att få mina egna antaganden utmanade och ifrågasatta. Ibland förstår jag inte. Det värdesätter jag särskilt:

Jag försöker upprätta en relation till det jag inte kan relatera till genom att ringa in och begränsa. Genom att öppna upp och zooma ut. Aningar för processen framåt. Små insikter får fäste och förändrar. Förrädiska tecken på relevans visar sig vara vilseledande återvändsgränder. Begreppen seglar runt och frågorna växer – liksom tvivlet. Det ödmjukar.

Nyfiket söker jag vidare. Begränsad och befriad av språket. Begränsad och befriad av formen, estetiken. Drabbas av min vulgära brist på förståelse. Tvingas skamset acceptera min belägenhet som omsider framstår som ett slags medvetandets fundament. Denna nya utgångspunkt lockar med löften om erövringar. Irrar vidare på jakt efter definitionen. Fåfängt sökande efter fantasier. Fantasier om mening, om logik och om upprättandet av en otvetydig relation.

Double Edged Sword is a documentary that explores the ambivalent roles of the Internet and virtual spheres in both construction and democratization of knowledge on one hand and its abusive utility by governments to disturb people’s privacy on the other. The project brings up questions of how technological changes are tied to important shifts in society and culture, how virtual spheres can change political equations and how political systems can use digital media like the Internet to suppress an opponent’s activities.

The documentary captures three different stories. It presents the radical changes in politics via public networking and sheds light on the way public deliberation and mobilization were crystallized through Iran’s 2009 post-election. After three decades of suppression, social networking provided the Iranian people with solidarity as a potential power, which nourished hope of the collapse of the dictatorship.

Double Edged Sword är en dokumentär som utforskar Internets och de virtuella sfärernas ambivalenta roller både kring konstruktionen och demokratiseringen av kunskapen å ena sidan och missbruket av den av regeringarna för att störa människornas privatliv å andra sidan. Projektet tar upp frågor kring hur teknologiska förändringar är sammankopplade med viktiga förändringar i samhället och kulturen, hur de virtuella världarna kan förändra de politiska ekvationerna och hur de politiska systemen kan använda digitala medier som Internet för att undertrycka en motståndares aktiviteter.

Dokumentären fångar upp tre olika berättelser. Den presenterar de radikala förändringarna inom politiken via det offentliga nätverkandet och sätter ljus på hur den offentliga debatten och mobiliseringen utkristalliserades efter valet i Iran 2009. Efter tre årtionden av förtryck gav de sociala nätverken det iranska folket solidariteten som ett möjligt maktmedel, som närde ett hopp om att diktaturen skulle falla.

This work started with questions about nostalgia and then continued as an investigation into the notions of the gaze and the poetic image. Employing simple tools in the form of photographic and sonic evidence, this project also reflects on nostalgia’s emotional relatives such as melancholy and even boredom, “the root of all evil — the despairing refusal to be oneself,”* a taboo and a sign of failure in the Experience Economy driven society.

The work stems from personal reflections on the abandoned countryside estates (“usad’ba” in Russian) in the Moscow area, built primarily between the 18th and early 20th centuries. These either permanent or summer residences of wealthy Russian families were appropriated by the Soviet State after the 1917 revolution. They were often converted into hospitals or recreational facilities and many were eventually left to dilapidate.

* = Søren Kierkegaard

Det här verket startade genom frågor kring nostalgi och fortsatte sedan som en undersökning av föreställningen om blicken och den poetiska bilden. Det här projektet använder enkla verktyg i form av fotografier och ljudbilder och reflekterar även kring nostalgins känslomässiga släktingar som melankoli och till och med uttråkning, ”roten till all ondska – den desperata vägran att vara sig själv”*, ett tabu och ett tecken på misslyckande i det Experience Economydrivna samhället.

Arbetet utgår från personliga reflektioner kring övergivna lantställen (”usad’ba” på ryska) i Moskvaområdet, byggda huvudsakligen mellan 1700-talet och det tidiga 1900-talet. De här antingen permanenta bostäderna eller sommarresidensen ägdes av förmögna ryska familjer och beslagtogs av den sovjetiska staten efter revolutionen 1917. De konverterades ofta till sjukhus eller fritidsanläggningar och lämnades till slut att förfalla.

* = Søren Kierkegaard

Since September 2010 I have been recording found conversations in public spaces, mostly in urban surroundings in Stockholm. I work like a spy; I do not know the people I record. The information I gather is scattered, it is like when you move in the city walking down a street gathering small pieces of sentences from different individuals that melt into new meanings. I record with microphones that I hide in my ears which allows me to get closer to what I am recording. What I hear is what I record. The sound space in relation to my own body becomes important; how I move, how I turn my head and where I decide to go. My body becomes the performative tool of the recording. I am interested in using the sound recordings as a way to investigate these small voices that makes them self heard in our everyday life, as opposed to the dominating voice of the media and politicians. Voices that are usually not heard and considered of great importance. This project will be presented at Bio Rio in Stockholm 21^th May 2012.

I mitt examensarbete är jag intresserad av individen i förhållande till dess roll som medborgare. En fråga uppstår kring hur olika vi förhåller oss till vår omgivning och att kollektiva erfarenheter inte tolkas på samma sätt. Sedan september 2010 har jag spelat in hittade samtal på offentliga platser, främst i stadsmiljöer i Stockholm. Jag arbetar likt en spion, jag känner inte de människor jag spelar in. Den information jag inhämtar är utströdd. Det är som när man rör sig i staden och går längs en gata och fångar upp små fragment av meningar från olika individer och som smälter samman till nya innebörder. Jag spelar in med hjälp av mikrofoner jag har dolda i öronen, vilket låter mig komma nära det jag spelar in. Det jag hör är vad jag spelar in. Ljudrummet i förhållande till min egen kropp blir viktigt – hur jag rör mig, hur jag vrider mitt huvud och vart jag bestämmer mig för att gå. Min kropp blir inspelningens verktyg. Jag är intresserad av att använda ljudinspelningarna som ett sätt att undersöka de små röster som hörs i vår samtid, men som inte är mediernas eller politikernas dominerande röster. Det här projektet kommer att presenteras på Bio Rio i Stockholm den 21 maj 2012.

“We didn’t commit suicide, we committed an act of revolutionary suicide protesting the conditions of an inhumane world.”

– Jim Jones, on the Peoples Temple’s last recording in Jonestown, 18 November 1978

The Jonestown Library is an art project based on a list of 112 book titles that existed in the library in Jonestown. Using this list as a starting point, I work with various projects that aim to spread and preserve the library. The Jonestown Library has taken the form of such things as a listmania! list on Amazon.com where the titles are tracked, a blog, a one-day library with the available titles borrowed from libraries around Stockholm, a physical collection of all 112 titles in a suitcase and a proposal for public art in Gävle.

“If you had an important idea that you wanted to let everyone (in the world) know about, how might you go about letting them know?”

– Neil Postman and Charles Weingartner, Teaching as a Subversive Activity. [Book no. 102 in The Jonestown Library]

We didn’t commit suicide, we committed an act of revolutionary suicide protesting the conditions of an inhumane world.”

– Jim Jones på Peoples Temples sista inspelning i Jonestown den 18 november 1978.

The Jonestown Library är ett konstprojekt baserat på en lista på 112 boktitlar som fanns i biblioteket i Jonestown. Utifrån denna lista arbetar jag med olika projekt som alla syftar till att bevara och sprida biblioteket. The Jonestown Library har bland annat tagit formen av en listmania!-lista på Amazon.com där titlarna spåras, en blogg, ett endagsbibliotek med de tillgängliga titlarna inlånade från bibliotek runt om i Stockholm, en fysisk samling av alla 112 titlar i en resväska och ett förslag på offentlig konst i Gävle.

“If you had an important idea that you wanted to let everyone (in the world) know about, how might you go about letting them know?”

– Neil Postman och Charles Weingartner, Teaching as a Subversive Activity.

A bud about to burst forth is attractive in its temporal exclusivity; it’s something to gather around and witness collectively. On the evenings of June 8 and 9, 2012, I will show the pink-white, pineapple-scented blossom of the giant water lily Victoria amazonica in a municipal botanical house in Skälby gård in northern Kalmar. The giant water lily is one of several plant species from a distant land whose public blooming in Sweden has become exotic fertility rites in miniature.

In a Western context, the tropical figures as something foreign, encumbered with both desire and anxiety. Sensations of adventure, passion, temptation, titillating threats, and especially a promise of something else are aroused. In the same way as the Orient, the Tropics function as a projection screen for the exotic dreams of the West – fantasies that say more about those who entertain them than the places they are projected on.

My poetry suite, The Tropics (Tropikerna), bears witness to exotic thirst and the desire for closeness.

En knopp på väg att slå ut lockar med sin temporära exklusivitet, den blir något att samlas kring och kollektivt bevittna. Kvällarna den 8 och 9 juni 2012 visar jag jättenäckrosen Victoria amazonica rosa-vita och ananasdoftande blomning i ett kommunalt tropikhus på Skälby gård i norra Kalmar. Jättenäckrosen är en av flera växtarter med fjärran hemvist vars publika blomningar i Sverige blir till exotiska fruktbarhetsriter i det lilla.

I en västerländsk kontext figurerar det tropiska som någonting främmande, behäftat med både lust och oro. Förnimmelser av äventyr, hetta, lockelse, kittlande hot och inte minst ett löfte om någonting annat väcks. På liknande sätt som Orienten, fungerar Tropikerna som en projektionsyta för västerlandets exotiska drömmar – fantasier som säger mer om de som hyser dem än platserna de projiceras på.

Min diktsvit Tropikerna vittnar om exotisk törst och längtan efter närhet.

‒ No Internet.

I cannot ask someone else to check something on the Internet for me.

‒ No mobile phone.

I cannot ask someone else to call or send messages for me.

I cannot receive calls on someone else’s mobile phone.

I am allowed to use landline telephones.

‒ Inget internet.

Jag får inte be någon annan att kolla något på internet åt mig.

‒ Ingen mobil.

Jag får inte be någon annan att ringa eller skicka meddelanden åt mig.

Jag får inte ta emot samtal på någon annans mobiltelefon.

Jag får använda fast telefoni.

In a series of works, I have created imitations, reduced according to scale, of the foundation and physical constructions that act in the global flow of objects or messages. These “transitional forms” function in concert with an ideological superstructure. In the work titled Advertising Pillar¹ I present a construction, the surfaces of which are used for messages and announcements, and repudiate its purpose. I have reduced the space that is normally covered by posters to an empty, blank surface. The works Euro-pall and Container are likewise, in relation to the actual originals, further objectified. I have repudiated and isolated their concrete form.

¹ STEALTH-monument for Joe Hill is the parallel name used as a proposal for a public work of art during the Hello Gävle (Hej Gävle) exhibition at the Gävle Art Centre, March 17 – May 6, 2012. There, I have proposed the work to be presented in a 1:1 scale, and that the structure be kept free of posters and messages.

I en serie verk har jag skapat efterbildningar, skalenligt förminskade, av de underlag och fysiska konstruktioner som verkar i globala flöden av objekt eller meddelanden. Dessa ”transitformer” verkar i samklang med en ideologisk överbyggnad. I verket Annonspelaren¹ framhäver jag en konstruktion vars ytor används för budskap och meddelanden och förskjuter dess ändamål. Utrymmet som i vanliga fall täcks av affischer har jag reducerat till en tom, blank yta. Verken Euro-pall och Container är likaså, i relation till sina verkliga förlagor, ytterligare förtingligade. Jag har förskjutit och isolerat deras konkreta gestalt.

¹ STEALTH-monument för Joe Hill är det parallellt existerande namnet som används i förslaget till offentligt konstverk under utställningen Hej Gävle på Gävle konstcentrum, 17 mars till och med 6 maj 2012. Där har jag föreslagit att verket skall uppföras i skala 1:1 och att formen måste hållas ren från affischer och budskap.

The Legacy of Max Ros
I ett bortglömt rum i LM Ericssons gamla lokaler på Telefonplan arbetade förr i hemlighet en man vid namn Max Ros.

När jag började på Konstfack våren 2010 hittade jag av en slump detta rum. Jag kom snart därefter i kontakt med Max Ros, varpå han och jag inledde ett samarbete. Min uppgift har blivit att förmedla Max Ros historia till allmänheten i förhoppning om att förhindra människans undergång.

Under vårutställningen arrangeras guidade visningar till Max Ros före detta arbetsrum där man får ta del av det viktiga arbete han utförde där.

The Legacy of Max Ros

In a forgotten room in the former offices of LM Ericsson on Telefonplan, a man by the name of Max Ros worked in secrecy.

When I began at Konstfack in  the spring of 2010, I found this room by accident. Soon after I got in contact with Max Ros, whereupon he and I began a discussion. My task has been to convey Max’ story to the public, in the hopes of preventing the end of the human race.

During the spring exhibition, guided tours of Max Ros’ former workroom will be arranged, where people can learn about the important work he performed there.

Solid Objects is a collection of objects and their cultural life, where the roles of the object, artist, collector, museum, writer, publisher and curator are suspended and reemerge in other possible forms. In this work, the text becomes an object, the pocket a museum, the collection a persona, the artist a curator, the writer a sign. While the paradigm of creativity embraces intangibility, the physical object will not disappear. So how, really, are these objects made? What lives will they be part of and live? Exploring the notion of ‘the thing’ can also be a way to reflect on larger things such as art, knowledge and culture, and how their constant commodification and simplification affect our relationship with the most basic of physical objects. How does a thing, even without commitment, temporarily become an art object?

Solid Objects är en föremålssamling och dess kulturella liv, där föremålets, konstnärens, samlarens, museets, författarens, förläggarens och curatorns roller upphör och återuppstår i andra möjliga former. I detta verk blir texten ett föremål, fickan ett museum, samlingen en varelse, konstnären dess curator, författaren ett tecken. Samtidigt som kreativitetens paradigm omfamnar det immateriella försvinner inte de fysiska föremålen. Så hur tillverkas dessa föremål? Vilka liv kommer de att bli en del av och leva? Ett utforskande av uppfattningen om ”tinget” kan även vara ett sätt att reflektera över de större tingen, såsom konst, kunskap och kultur och hur deras ständiga förenkling och förvandling till varor påverkar vårt förhållande till de mest grundläggande fysiska föremålen. Hur kan ett ting, även utan engagemang, tillfälligt förvandlas till ett konstföremål?

Adaptation – In the Clutches of a Discourse

The installation Socializing rooms sprang from people’s stories about the pressure for adaptation in the meeting with powerfully socializing institutions such as school and health care. Socializing rooms is a part of the master project Adaptation – In the Clutches of a Discourse that touches upon discursive power and knowledge structures. The project studies the significance of being an individual in the grip of society, with embedded ways of thinking, evaluating, and acting. One example of how a discursive understanding and knowledge circulates is the uses of the DSM – the Diagnostic and Statistical Manual for Mental Disorders. The DSM is a manual used within psychiatry for diagnosing mental illness. It consists of checklists of symptoms for diagnosis. The symptoms are described behaviours, perceived mental states, and other physiological conditions, which are placed in relation to what is regarded as normal.

I reflect on the diagnostic models of explanation – conditioned by the period – for human suffering, emotional states, and other deviant behaviour. Hysterics have had their time, as did mad travellers and homosexuals. The diagnoses strengthen and confirm norms and boundaries. The Zeitgeist of our time singles out those who haven’t succeeded in adapting to the norms, largely through diagnoses of attention deficits and low- or hyperactivity disorders such as ADHD.

Anpassning – i klorna på en diskurs

Installationen Socialiserande rum är sprungen ur människors berättelser om kravet på anpassning i mötet med starkt socialiserande institutioner såsom skola och sjukvård. Socialiserande rum är en del av masterprojektet Anpassning – i klorna på en diskurs som rör diskursiva makt- och kunskapsstrukturer. Projektet undersöker innebörden av att vara människa i samhällets grepp, med inbyggda sätt att tänka, värdera och handla. Ett exempel på hur ett diskursivt sätt att förstå människan cirkulerar är användandet av DSM – Diagnostic and Statistical Manual for Mental Disorders. DSM är en manual som används inom psykiatrin vid diagnosticering av mental ohälsa. Manualen består av checklistor på symptom för diagnoser. Symptomen är beskrivna beteenden, uppfattade sinneslägen och andra fysiologiska effekter, vilka ställs i förhållande till vad som anses vara normalt.

Jag funderar över olika tidsbundna diagnostiska förklaringsmodeller för mänskligt lidande, känslolägen eller avvikande beteenden. Hysterikorna har haft sin tid. Mad travellers och homosexuella likaså. Diagnoserna befäster och bekräftar normer och gränser. Vår tids Zeitgeist pekar ut dem som inte klarat anpassningen till normer, t. ex. i skolan genom diagnoser på uppmärksamhets- och koncentrationsstörningar, som ADHD.

Everyone Has To Shower is a locker room, a toad, a disco, a hiding place and a school presentation. It’s an unexpected speck of glitter, featuring shower room acoustics and an obstacle course. It’s a show that is sadder and more hopeful than one would think. Welcome!

Participants: Ebba Ekstrand, Emma Björk-Jäderlund, Fanny Leander, Hanna Gustavsson, Hanna Kisch, Ingela Ihrman, Johan Eriksson and Josefine Larson Olin.

Place: Hägerstensåsens School Gymnasium
Time: 7:00 PM, May 17 and 18
Free admission
RSVP to sofia@sofiahultin.com

Alla måste duscha är ett omklädningsrum, en padda, ett disco, ett gömställe och en redovisning. Det är ett oväntat glitter, duschrumsakustik och hinderbana. Det är en föreställning som är mycket sorgligare och mer hoppfull än vad man kan tro. Välkommen!

Medverkande: Ebba Ekstrand, Emma Björk-Jäderlund, Fanny Leander, Hanna Gustavsson, Hanna Kisch, Ingela Ihrman, Johan Eriksson och Josefine Larson Olin.

Plats: Hägerstensåsens skolas gympasal
Tid: 19:00 17/5 och 18/5
Fri entré
Osa till sofia@sofiahultin.com

The starting points of my work are scenes/situations from our everyday life. I am interested in the subtle violence that often goes unnoticed as we are coexisting and inhabiting the public realm. The scenes are my observations from the subway. The subway is a closed, confined space where we coexist for different periods of time. There is a scene and an audience with every observed situation. What type of roles are we playing when communicating violence or xenophobia? What role is “on” and what roles are “off” when we invade or impose others in the public realm?

As a method I work with staging and/or retelling situations that can be experienced as a mix of documentary and staged scenes. I re-write and reinterpret these situations by collaborating with extras, non-actors and dancers that alter the stories from the subway into new situations.

Utgångspunkterna för mitt verk är scener/situationer ur vårt vardagsliv. Jag är intresserad av det subtila våld som ofta passerar obemärkt förbi medan vi samexisterar och befolkar det offentliga rummet. Scenerna är mina observationer från tunnelbanan. Tunnelbanan är ett slutet, instängt rum där vi samexisterar under olika perioder av vår tid. Det finns en scen och en publik för varje observerad situation. Vilka slag av roller spelar vi när vi kommunicerar våld eller främlingsfientlighet? Vilken roll är ”på” och vilka roller är ”av” när vi invaderar eller tränger oss på andra i det offentliga rummet?

Som metod arbetar jag med att iscensätta och/eller återberätta situationer som kan upplevas som en mix av dokumentär och regisserade scener. Jag skriver om och omtolkar de här situationerna genom att samarbeta med statister, ickeskådespelare och dansare, som förändrar berättelserna från tunnelbanan till nya situationer.